Vet att detta inte är något skoj att läsa men måste verkligen få ut mig det på något sätt och genom att skriva ner det känns det mycket lättare att ta tag i det.

När känslorna tar över och mörkret börjar falla känns allt så himla jobbigt. Vet att det är mitt fel att det är som det är och vet att det är mitt fel att det slutade såhär. Önska jag kunde spola tillbaka tiden och fixa allt. Om jag inte hade gjort så då så hade det kanske fortfarande vart vi.
Hur kunde jag var så säker på att det var det rätta jag gjorde då, när det känns så himla fel att jag gjorde så nu? Det är nog en fråga jag aldrig kommer få svar på. Vet inte vad jag ska göra. Klart det känns lättare när man inte ser dig och saker runt omkring mig påminner om dig. Men så fort man kommer till skolan och ser dig gå där i korridoren så är det kört, man faller tillbaka till ruta ett innan man ens hinner blinka.
Det spelar ingen roll hur mycket jag ber och förklarar varför det blev som det blev, jag vet att du inte vill ha mig i dit liv mera ändå. Så varför fortsätter jag hoppas, kämpa och tro på det då?
Det är som att jag står med facit rätt i hand men ändå inte vill följa svaren till den rätta vägen ut. Det är hopplöst. Önskade verkligen att det aldrig hade blivit såhär. Jag är trött på att bli sviken, sårad, och krossad och det värsta är att det är av mig själv. Varför kan jag inte tro på att folk/killar faktiskt kan gilla mig som jag är ?! Varför börjar jag tvivla ?
Trött på allt detta och just nu börjar jag tröttna på mig själv det är patetiskt att hålla på såhär men ändå kan jag inte sluta..
Vet att du aldrig kommer läsa detta men iallafall,  om du skulle så ska du veta
du har alltid en plats i mitt hjärta.